CAROLINE

1. It hurts to love someone and not be loved in return. But what is more painful is to love someone and never find the courage to let that person know how you feel.

 

2. A sad thing in life is when you meet someone who means a lot to you, only to find out in the end that it was never meant to be and you just have to let go.

 

3. The best kind of friend is the kind you can sit on a porch swing with, never say a word, and then walk away feeling like it was the best conversation you’ve ever had.

 

4. It’s true that we don’t know what we’ve got until we lose it, but it’s also true that we don’t know what we’ve been missing until it arrives.

 

5. It takes only a minute to get a crush on someone, an hour to like someone, and a day to love someone-but it takes a lifetime to forget someone.

 

6. Don’t go for looks, they can deceive. Don’t go for wealth, even that fades away. Go for someone who makes you smile because it takes only a smile to make a dark day seem bright.

 

7. Dream what you want to dream, go where you want to go, be what you want to be. Because you have only one life and one chance to do all the things you want to do.

 

8. Always put yourself in the other’s shoes. If you feel that it hurts you, it probably hurts the person too.

 

9. A careless word may kindle strife. A cruel word may wreck a life. A timely word may level stress. But a loving word may heal and bless.

 

10. The happiest of people don’t necessarily have the best of everything they just make the most of everything that comes along their way.

 

11. Love begins with a smile, grows with a kiss, ends with a tear. When you were born, you were crying and everyone around you was smiling. Live your life so that when you die, you’re the one smiling and everyone around you is crying.

Det finns så mycket man vill skriva, så lite man vill ångra. Faktumet att internet är en ständigt inkommande och sparande källa tar nästan död på mig stundtals. Vissa dagar blir jag så paranoid att jag vill radera Facebook, Twitter, blogg och till sist mailkonton.

Jag vill skriva mycket, men samtidigt ingenting. Eller så vill man mer än man vågar. För ett tag sedan började jag skriva dagbok. Jag har aldrig gjort det förr, vilket kanske är lite udda. I denna dagbok som jag startade i september skrev jag ner precis allt. Ibland var det sammanhängade, ibland inte. Och ibland gick jag tillbaka några datum för att läsa vad jag skrivit och blev rädd för mina tankar. Inte på så sätt att det på något sätt kunde relateras till döden eller andra ämnen som ofta gör oss rädda. Det handlade om något annat. Hur självignorant man var i det man skrev. Det handlade i princip bara om att jag kände mig värdelös i andras ögon. Jag raderade den där dagboken. Tyckte inte att den innehöll något bra alls. Istället ska jag göra mig av med såna tankar och feedbacka mig själv med bra saker och våga säga att jag är bra högt. Både till mig själv och till andra.

Att säga att man är bra handlar inte om att skryta, det handlar om att göra sig själv en jävla björntjänst. Idag är det inte lätt att överhuvudtaget känna sig bra, för det finns så många faktorer som spelar in. Att få säga rakt ut att man är bra och åstadkommer bra saker är väl den största tjänst vi kan göra oss själva? Tycker andra att det skryts får det stjäla deras energi hur mycket det vill. Vågar man vara stolt över vem man är och hur man handlar kommer det ge glädje och god energi.

Det känns som att jag hoppar mellan ämnen, men jag har funderat extremt mycket de senaste dygnen. Särskilt på självkänsla. Självkänslan och självförtroendet är en viktig beståndsdel i ett bra liv. Vi vet väl alla hur det funkar, antar jag, för ingen har bra självförtroende jämt. Men att försöka arbeta på det kommer man nog komma rätt långt med. Ingen är perfekt och ingen ska behandlas som om den vore perfekt heller. Alla kan fela för alla är mänskliga. Jag har börjat tänka väldigt kortsiktigt när det gäller detta. Att vara här och nu. Vi människor är väldigt duktiga på att tro oss veta, tro oss vilja och alla våra önskningar hamnar på något sätt i framtiden hela tiden. Vi tror oss äga tid. Men hur mycket vet vi egentligen om morgondagen? Vi vet att vi ska gå och lägga oss i vår mjuka säng för natten, men vad vet vi efter det? Bland det bästa jag läst någonsin lyder som följer: "Var alltid glad i förskott, det värsta som kan hända är att du varit glad i onödan"

Desto mer vet vi däremot om dåtiden, eftersom att den hela tiden formar oss. Dåliga erfarenheter tenderar nog ofta att ta över och sänka en på många sätt. Jag försöker se dåliga händelser och erfarenheter som en skjuts i rätt riktning. Att göra misstag lär mig att aldrig göra om det, vilket i sin tur kommer göra mig till en starkare och bättre människa som kommer ha mer att luta mig tillbaka mot. Både bra och dåliga erfarenheter gör mig bra. För jag är bra. Jag är bra nog. Jag är en vän som försöker finnas till, en familjemedlem som försöker ta sitt ansvar och en student som försöker bli något annat än bara kung i baren och lånetagare. Skillnaden mellan nu och då är att jag är bra, men på mina egna villkor. Jag är mig själv närmast. Tar jag nästan ihjäl mig för någon annans skull kommer ingenting någosin bli bra gjort. Insikten med att veta att jag är bra nog kommer också hjälpa mig att inte ta emot eller acceptera dåliga saker som jag vet att jag inte gjort mig förtjänt av. Mitt liv är mitt och det är jag som ska vara nöjd med innehållet i det också, inte bara kapitelindelningen.

Glädje. Ytterligare en viktig del och den absolut bästa delen. Det slog mig för ungefär en timme sedan. Jag sitter här och lyssnar på musik och gör egentligen inte så mycket annat, men känner mig så glad. Utan någon speciell anledning. Snarare över helheten. Det är den bästa känslan att känna. När jag skriver detta nu spritter det i hela min kropp. Över helheten. Mitt liv är berikat med så mycket bra att jag skulle behöva sitta här hela natten för att räkna upp allt. Vad är de mindre bra delarna emot det som är bra? Glädje och kärlek kommer alltid vara störst. Är de inte störst - gör dig av med det som övertar. Att utvecklas handlar om att göra sig av med det som bara gör ont.


Jag är bra.
Jag är bra.
Jag är bra och förtjänar bra saker.
Mindre prat, mer gärning.
Kämpa för det man tror på.
Ångra inget.
Förgyll allt.
Det är ett stort liv.

Tisdag den tredje januari. Detta är en betydelsefull dag. För många är säkert denna dag den dag så de failade sitt nyårslöfte om att inte äta godis, eller den dag någon föll ned på knä och frågade om denne ville gifta sig, eller kanske var idag den dagen en söt liten bebis föddes på Karolinska. Alla dagar är ju egentligen betydelsefulla ur det perspektiv att just den här dagen aldrig kommer igen. Hur hemsk eller bra den än har varit kommer den aldrig komma igen. Det ger mig lätt yrsel att tänka på detta vis, men det är ju alltid kul att spekulera.

Florence + The Machine – Never Let Me Go

Snart var det nytt år igen. Hur sjukt är inte det? Eller hur sjukt är det inte att det senaste året gått så fort, snarare? Jag minns såhär i efterhand nästan ingenting inser jag. Detta har i mångas liv blivit det mest tumulta året någonsin och jag är lite ledsen över det, även om man inte ska tänka tillbaka så mycket. Människor har kommit och gått och det har knastrat i fogarna på relationer men jag själv har varit min värsta ovän detta år trots att det inte borde varit så. Att inte kunna stå upp för mig själv har ofta resulterat i att andra gjort det åt mig. Det har skrikits i studentkorridorer, på Kalles, på Challange, hemma, borta, i skolan, på kåren. Det har skrikits åt människor som inte ens är värda det, som inte varit värda det från första början.

Hej 24-åriga Susanna,

 

Minns du den där gången du trodde att allt skulle vara värdelöst om inte Han fanns? Det behöver du inte oroa dig över längre. Det hade du aldrig behövt oroa dig för. Nu har du honom. Och just nu är han är klädd i kavaj. Han har precis kommit hem från jobbet och den nötbruna portföljen ligger på din byrå i hallen. Han kom för att stanna den dagen för tre år sedan. När ni möttes på en afterwork.

 

Jag är ledsen, men det kommer inte bli några 65 katter. Det blir inget citronte och På Spåret. Mitt hjärta fladdrar hastigt till när jag också måste berätta att du inte kommer dö ensam. Så som du trodde den där mörka septembermånaden när du var 23 år.

 

Ni har hetsiga diskussioner, men blir alltid vänner. I alla fall så låtsas ni det när jag råkar komma på besök kort efter grälet. Jag skrattar, för jag ser hur ni kämpar. Jag skrattar också för att jag ser att ni älskar varandra, men ni försöker stå emot för att den ena sagt något den andra inte håller med om. Jag måste bara upplysa er: Ni är inte bra på att vara oense.

 

Din lever har repat sig. Oroa dig inte. Den där Ginflaskan som inhandlades på taxfree och dracks upp i allt för oresonlig hastighet är bortglömd nu. Trots att du var hysterisk och inte ville räkna ut exakt HUR mycket vi druckit var. Dina fötter värker fortfarande av ren automatik på söndagsmornarna, som om du dansat natten lång i höga skor. Precis som förr.  Precis som då.

 

Du skrattar fortfarande åt de där lustiga låtvalen som konstigt nog slumpades fram på Facebook. De kunde ju överhuvudtaget inte kopplas ihop med personen som lyssnade. Eller så var det de som de kunde? Eller rättare sagt: Kanske var det de som de hade KUNNAT.

 

Men allt ordnade sig ju. Ser du inte? Livet är inte så beständigt och deprimerande som det ibland tycktes vara.  Ankarskatavägen 83 kommer alltid komma ihåg dig, allt det mysiga, kärleksfulla, allt det konstiga och onda. Men framförallt kommer Ankarskatavägen komma ihåg allt det glada.

Och det sanerade badrummet.

 

 

Hälsningar,
Caroline, 30 år

Hej 22-åriga jag!

Vädret är fint nu. Jag solar mig på min balkong och tänker tillbaka på den där tiden för några år sedan när jag, Sanna och Elina åkte till Barcelona. Herregud. Det största fotoalbumet i världen skulle inte kunna återge den resan, som så många andra gånger när vi tre är samlade. Bilder blir för vaga, återberättelser för odramatiska.

 

Solen går i moln och jag tänker på alla de där kårkvällarna. Alla gånger vi alla gråtit och varit förstörda. Så lite vi visste då. Men som var vårt allt där och då. Vi levde så mycket i nuet att vi inte såg mycket annat. Vi var ovänner, bästa vänner, arga, ledsna, glada och skrattade. Vi fikade på stan, köpte drinkar, drack våra drinkar, drack inte våra drinkar för att vi druckit för mycket vin någon timme innan, bröt ihop på toaletter, vandrade hem på trötta ben, dansade och sjöng, efterfestade på MAX. Maxmål med studentrabatt. Den äter jag aldrig längre nu.

 

Och alla killar vi kallat "idioter" fick tillbaka, tro mig. Framtiden har inte alltid behandlat dem väl. Jag har glatt mig över det varje gång. Den senaste av idioter i raden såg jag igår på Systembolaget. Han skulle ta upp en vinflaska från det nedersta hyllplanet, men flaskan slog i hyllplanet ovanför och alla flaskor dånade i golvet. Jag flinade, för jag visste vad han gjorde mot min bästa kompis den där gången för nio år sedan - när snön föll på parkeringen utanför och dagisbarnen dansade på gården, men hennes hjärta var svart som mattaste natursten.

 

Vädret var inte alltid fint förr. Det fanns väldigt många moln. Men när solen väl sken - oj så den sken. På mig, på Matilda, på Susanna, på Elina, på Sanna, på oss alla. Ibland var och en för sig, ibland på alla samtidigt.

 

Nu är jag mamma. Och har en familj. Och mamma och pappa är mormor och morfar. Mina barn har, likt jag själv, utsett sina hjältar. Alla dina ungdomshjältar, 22 årliga Caroline, skulle nicka och le emot dig om de visste. Joakim Thåström som sjöng om att vi skulle beväpna oss. Du höll med, fast du inte behövde. Lars Winnerbäck som sjöng om brustna hjärtans höst. Det repade sig, hjärtat, fast du inte trodde det. Mötley Crüe bjöd in till ös, och det avläste du ordagrant, nu har du många roliga historier att berätta.

 

Du oroar dig alldeles för mycket för framtiden, dumskalle. Du oroar dig så mycket att jag skulle kunna döda dig. Allt kommer ordna sig - även för sådana som dig. Framtiden är bra. Och ljus. Och den har fin inredning och fina kläder. Den äter mycket och ofta på restaurang och njuter av livets goda sidor. Senast i New York. Oroa dig inte.

Hälsningar,
Jag, 30 år

Statistik har aldrig varit min grej. Aldrig ens i närheten av varit min grej.

Det är tragiskt ur många aspekter eftersom att jag mest troligen aldrig kommer bli rymdforskare eller något annat meningsfullt som kanske räddar djur- eller människoliv. Men skit i det nu. Det jag vill komma fram till var statistiken på denna blogg. Jag har just nu väldigt få unika besökare men sinnessjukt många sidvisningar. Hur går det ihop? Den statistiska innebörden förstår jag: Några få eldsjälar älskar min blogg så mycket att de besöker den minst 30 gånger var.

Nu var det ett tag sen det var du och jag, bloggen.

Under ett av de många parti Wordfeud.

Jag: MO?! Vad är det för ord?
Malte: Det är typ som en myr. Det finns ju förfan en sång om ordet: "Gläns över mo och strand!"

"Idag är det alla helgons dag. Jag är ju ett helgon"

Några veckor framöver kommer ni kunna följa min morbror och hans citat. Detta eminenta och talande uttryck sades på Alla Helgons Dag. Och visst har han rätt i att han är ett helgon. Helgonet själv skulle jag dessutom vilja påstå. 

Förra veckan bakade han ett gäng limpor. Svårigheterna att få ut dessa ur formarna höll i sig hela eftermiddagen och kvällen. Först glömde han dem ute på balkongen, sedan bankade han formarna så det rasslade i bänkskivorna i köket. Stolt vandrade han in i vardagsrummet med dagens skörd och sa: 

"Snacka om kompakta limpor! Man kan slå ihjäl folk med dom!"


Han är rar. En bra morbror.